Tänkte avlägga en liten rapport från andra sidan eftersom möget ("ingen nämnd, men alla vet vilka jag syftar på" (gammalt djungelordspråk)) inte verkar ta uppdateringsuppgiften på allvar. Det var riktigt länge sedan sist. Det har givetvis hänt en hel del så jag tänkte lite kortfattat summera de gångna veckorna.

När mitt kontrakt med Posten i Stavanger löpte ut så tog jag tillfället i akt att flytta närmare svenska gränsen och till den stad som siktet varit inställt på hela tiden, Trondheim, flötmysostens mecka. Jag va lovad jobb men hade inget boende. Jag kontaktade några vänner som studerar i Trondheim, Henka och Dido och fick lov till en golvplats i deras vardagsrum, en bra men tillfällig lösning. Man skulle kunna säga att min tid på andra sidan började som en riktigt löskokt tillvaro.

Jobbet jag hade fått va långkörningar för ett företag i Hell strax utanför Trondheim. Efter att ha kvitterat ut en egen långtradare, gps och telefon bar det av mot Oslo. Jobbet visade sig inte vara någon drömtillvaro. Arbetspassen va fem dagar långa och helt befriade från fritid så jag sa upp mig efter tre dagar. Jag körde Oslo-Trondheim i totalt tre veckor där jag sov i lastbilen. Lyckades avverka över tusen mil krokig fjällväg och blev många erfarenheter rikare under den ringa tiden.

En dag då jag hade lastat bilen full av farmartankar anade jag oråd. Att köra ut alla dessa till olika bönder på den norska landsbygden skulle innebära avstickare från de större vägarna (som av någon outgrundlig andledning får kallas europavägar..). När jag ringt upp alla bönder och fått vägbeskrivningar samt försäkrat mig om att det skulle gå att köra enda fram bar det av över fjäll och genom berg. Det rullade på fint och jag lyckades klämma mig fram på de mest otillgängliga av vägar, vid ett par tillfällen va hjulen utanför asfaltskanten på både höger och vänster sida samtidigt. En bonde som bodde ett par kilometer in i skogen hade en egen extra smal väg där bilen precis gick in mellan träden, efter drygt två kilometers snirklande kom jag så fram till hans gård. Lastade av med en traktor och frågade vart vändplanen fanns. Han drog lite på svaret och meddelade lugnt – ”Jag trodde inte du hade en så stor lastbil”. Så han föreslog att jag kunde vända på hans åker. Men jag körde typ fast av att bara titta på åkern. Gjorde trots allt ett tappert försök att sno bil och vagn, men konstaterade snart att det var fysiskt omöjligt. Istället värmde jag min matdosa i bondens kök och började backa de två kilometrarna. Övning ger färdighet.



The Blue Pearl

På väg mot Oslo stannade jag för en bit mat. Mitt första riktiga truckerstopp.
Menyn va minst sagt kundanpassad. Valet stod mellan:

Lastbilsmål – Bacon, bönor och stekt ägg
Trailermål – Mer bacon bönor och fyra stekta ägg
Buffé

Valet föll på buffén. Jag satte mig vid det för chaufförer reserverade bordet och började äta. Snart hade fler hittat dit med sina rågade baconportioner. Kände mig som en riktig nykomling som åt fisk från buffén. Jag lyssnade på deras konversation som till största delen bestod av minst sagt snuskiga skämt om varandras fruar och bitter samhällskritik om dieselpriset. Sen va det någon som fick ett MMS som under högljudda skratt fick gå varvet runt bordet, det visade sig vara en snutt från en porrfilm där en välhängd man gjorde fancy dick tricks inför en blond beundrarskara. Snart hade folk lyckats klämma i sig en hel portion med bacon och det var dags för efterrätten. Som vanligt erbjöd Norge en rad färgglada karamellpuddingar med sås. En av de till synes mest rutinerade chaufförerna (han med den största magen och de grövsta skämten) hämtade en kopp kaffe och ett välfyllt ölglas med vaniljsås! Detta svepte han utan konstigheter till kaffet och sa –”Det är fri refill”.



Efter att ha lossat div. dynga, blivit bjuden på kaffe och snackat björnjakt i denna fjällby knappade jag in Oslo på min gps. Utan karta förlitade jag mig på att den skulle ta den närmsta vägen. Det gjorde den, 42mil. Givetvis tog den ingen hänsyn till vägstandard och ledde mig in på de minsta serpentinvägarna där jag omöjligen skulle kunna möta ens en cyklist utan att behöva vika ut i diket. Turen bjöd på bedårande fjällscenerier högt över trädgränsen där jag banade mig väg genom fårskockarna.

Efter sju veckor utan säng så har nu allt löst sig på ett bra sätt. Nu bor jag i ett kollektiv med två norska studenter, jobbar på fruktavdelningen på ett stort Cooplager där jag kör truck och ljuger på fikarasterna. Lönen är inte den bästa, men arbetskamraterna är trevliga och fritiden har ett värde också.

Over and out   /Röven