Efter mycket påtryckningar från hemlandet bestämde sig slutligen Pitten att uppsöka läkarvård för sin retarderade tumme. Efter att ha varit uppsvullen i 3 veckor, samt efter en ny krash på den i Keystone häromdagen kändes det inte som att den skulle repa sig av sig själv.
Sagt och gjort, 23 blanketter, röntgen samt ett gäng sköna människor på läkarstugan senare så har le Pitt nu lyckats få ett gips. Det var inga ligament eller ledband som gått sönder, inte heller var den bruten. Dock hade en crasch till på den garanterat en operation eftersom ligamentet som håller ihop tumbenen var på bristningsgränsen.

Det fanns tre kriterier för gipsandet:
#1. Det måste gå att hålla i en stav och det ska gå att åka skidor imorgon.
#2. En öl måste platsa naturligt i handen.
#3. Att Pitten skulle få välja färg på gipset.

Doktorn tyckte f.ö. Pitten var tokig som gått med tummen såhär i 3 veckor, dels för att det var på gränsen till att bli jättejättedåligt samt att han tyckte att det måste ha gjort djävulskt ont. Menmen, manlig som han är...

Alla kriterierna uppfylldes iaf, tack snälla Breckenridge Medical Center (och varsågod för de 1090 dollar det kostade). I två veckor behöver Pitten släpa runt på det här:


Öl i handen och rosa gips. Tack världen!

Imorgon ska det firas födelsedag samt ätas fastlagsbullar. Mumma!